Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag en sovandes
haka,
det skägget
låg och vekt
vid
av halsrand
omkring ett
och blekt.

Jag såg en
vemodspanna,
det håret
i fall,
den manligt
läppen,
som sjöng i
Alberts hall.

Jag såg dödsdystra
öppnas
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
mjukt
tanke tala
sitt tal,
sin

från någon
angli stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
låg jag ej kvinnoknän,
den mörkröda solen
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
kronorna gren gren,
vind var i vide, och
slog mellan och sten.

Allt hon sin makes
konungased
medan hon smekte huvud,
milt kring hår hon vred,
gav mig sin själ och för min
hon sin heliga ed.

Länge vi i
av tårar vått
eller med
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
i lust och brott.

Hörde jag nyss, att
i mitt öra ljöd:
livet är att se till,
kärlekens är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu skall sova
i slummer sval,
sömnen och och döden
var eget val,
aldrig hon ångrade,
hon till himmelens sal.

Munk, det är och sägner
munk, det är tal
att, när den hösten
fällt sina blad,
ska en dra
genom de stad.

Då har väl susat
min själ sen då?
Då är dagen inne,
snart ska väl stå,
då ska befriarens
stark genom gå!"

Som hav i svallning,
vinden kommer,
som våg i
gick fram
av aning
i
och hemlig
och undersam.

Men sjönk den
i mörker,
där förd av
min sam
och steg den
och kom tillbaka,
och syner jag
och ord förnam.

Och ansiktet
det
en glimt av
än förr,
men ännu som
en strimma
från livets
dödens dörr.