Luyện nghe bài hát En Sångarsaga

Jag såg en
haka,
det svarta
ungt och vekt
vid
av tröjans
ett ansikte
och blekt.

Jag såg en
vemodspanna,
det mörka
i fall,
den svärmiska
läppen,
som kanske i
kung hall.

Jag såg hans
öppnas
att någon,
han fann,
han dom åter,
och i
den syn som skymtat,
i rann.

Men länge jag
mjukt
hans tanke
mörka tal,
sin

från walesisk
angli stad.

"Har jag ej någon,
en som var och vän,
sov jag och jag,
jag ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda
sjönk ekar hän.

Hon gav mig en brudnatt,
vid stjärnesken.
över oss gunga
kronorna över gren,
var i vide, och viken
slog mellan och sten.

Allt hon begav sin
konungased
medan hon mitt huvud,
milt kring hår hon vred,
gav mig sin själ och min skull
hon sin heliga ed.

Länge vi i
ögat av vått
med svårmodslöje
i ont och gott,
kärlek i och lycka,
kärlek i och brott.

Hörde jag nyss, att
röst i öra ljöd:
livet är att se till,
kind är röd,
nu har din vitnat,
nu är död.

Nu Osviva sova
i slummer sval,
sömnen och och döden
var hennes val,
hon ångrade, aldrig
går hon himmelens sal.

Munk, det är sång och
munk, det är tal
att, när den hösten
fällt sista blad,
ska en dra
de dödas stad.

Då har väl susat
min själ sen då?
Då är väl inne,
snart ska väl stå,
då ska ande
genom världen gå!"

Som hav i svallning,
när kommer,
som våg i
gick fram
av dagens
i
fördold och
och undersam.

Men åter den
i mörker,
förd av drömmen
min sam
och åter den
och kom tillbaka,
och såg jag
och ord förnam.

Och ansiktet
det
en av klarare
än förr,
men ännu som
en månes
från livets
genom dörr.